Många tror att himlen har tolv stycken stjärnbilder, vilka oftast känns igen från astrologins värld. Möjligtvis så kan man identifiera Karlavagnen och några andra stjärnbilder. I själva verket räknar man inom vetenskapen, alltså astronomin, med 88 stycken moderna stjärnbilder. Här ska vi titta lite närmre på Stora hunden.

Redan när den viktiga astronomiska boken Amalgest publicerades kring år 140 fanns Stora hunden som en av de kända stjärnbilderna. Stjärnbilden, som på latin kallas Canis Major, hade i likhet med många andra stjärnbilder fått sitt namn från mytologin.

Man tyckte sig se att Stora hunden såg ut att följa bakom jägaren Orion på stjärnhimlen. Detta kan man med stjärnkikare/teleskop se än idag. Stora hunden, och den närliggande Lilla hunden, troddes helt enkelt vara Orions jakthundar

Stora hunden innehåller en av de mest kända stjärnorna, och den som lyser klarast sett från jorden – Sirius. Man har i alla tider kunnat observera den med stjärnkikare/teleskop och då sett att den verkar röra sig lite hela tiden.

I slutet av 1800-talet upptäckte man dock att denna rörlighet egentligen berodde på att Sirius hade en mindre följeslagare. Denna gavs namnet Sirius B medan den större kallades för Sirius B.

Andra kända stjärnor i konstellationen är Adhara och Delta Canis Majoris.

Stora hunden hör till det södra halvklotets stjärnbilder, och syns allra bäst från södra Medelhavet och nedåt under större delen av året.

Från våra breddgrader kan man dock under stjärnklara nätter på vintern se den med hjälp av stjärnkikare/teleskop. Mellan december och mars när rätt förutsättningar råder så syns den här i Sverige. För att lokalisera den så ska man först identifiera den mer kända bilden Orions bälte. Därifrån drar man en tänkt linje åt vänster tills den klart lysande Sirius hittas. De andra sju stjärnorna kring Sirius utgör stjärnbilden Stora hunden tillsammans med denna.